FitnessFrida

Jag lyssnade på mig själv igår. Det hela fick ett slut. Jag gav Pär två valmöjligheter. Jag sa åt honom att antingen bryr du dig om mig och ser till att pallra dig hit till mig nu, för jag är helt förstörd och behöver prata ansikte mot ansikte. Eller också vill jag att du slutar att ringa/höra av dig till mig helt. Bollen ligger hos dig! Svaret blev helt enkelt: "D känns som att det blir bäst så här jag är inte redo för dig känner jag, vi e inte på samma nivå riktigt, du är värd något mycket bättre." Man tackar!! För det första: jag är värd något bättre. Och för det andra: vi har hela tiden vetat att vi legat på olika nivåer, men Du har hela tiden sträckt fram Din hand mot mig, om så halvvägs, för att jag sedan ska kunna grabba tag i den.
Jag skriver inte för att alla mina läsare ska tycka synd om mig, glöm det! Jag vill bara att alla ska få veta hur det ligger till.


Om jag skulle se på situationen uppifrån, ur ett så kallat Helikopterperspektiv, finns det inte så mycket att säga. Inte mer än att Pär har utnyttjat mig under tre månaders tid. Jag har varit som ett hotel för honom då han behövt någonstans att sova efter en partykväll. Han har kunnat ha det mysigt, ha sex osv. utan några förpliktelser. Ibland då jag har velat ses har det varit okej, men bara ibland.


Det var han själv som satte reglerna på vad som var okej och inte under tiden som vi sågs. Bland annat fick Jag världens utskällning då jag satt brevid en kille som varit intresserad av mig i höstas. Vi pratade, Pär reagerade starkt! Blev sur över att jag pratade med honom. Detta gjorde det klart hur vi skulle hantera situationen med att träffa andra under tiden. Har man bestämt att man inte träffar andra är det så nära ett förhållande man kan komma. Men istället får jag höra, två helger i rad att Pär har gjort saker. Förra helgen får jag höra att han hånglat upp någon tjej på M&G. Jag säger inte att det ÄR så, jag säger bara vad jag hört. Samma kväll står Pär och trånar efter mig utanför mitt fönster (läs förra helgens inlägg).

Igår morse fick jag höra av mina bror att han träffat Pär på M&G under fredagen. Han flörtade med en U L L I S jävla Ullis. Min bror säger "Jag vet ju inte vad ni har för förhållande och regler till varandra". Där står jag och febrilt försöker få tag på Pär för att höra om det är sant. Då Pär inte svarar (som han alltid gör annars, ALLTID) - är det då så konstigt att jag tror att han har dragit med en brud hem och vägrar att svara och prata med mig? När jag dessutom får höra att han stött på någon annan. En sak till - Pär har, i tre, fyra månaders tid ALLTID ringt till mig då han varit ute och festat. Oavsett om han varit i stan, har han ringt för att få prata med mig och höra min röst. Har han festat på hemmaplan har han alltid ringt och velat sova med mig. Han ringde inte i fredags natt - vad ska man tro? om inte det värsta?

Och så vågar Pär påstå att jag bara har ett kontrollbehov. Det var det fräckaste jag någonsin hört. Allt detta som hänt har inte haft ett jävla dugg med kontrollbehov att göra. Det har handlat om att han inte har gett mig en grundtrygghet i relationen vi haft (vilket inte är konstigt eftersom han aldrig har velat något mer), som helt enkelt lett till någonting som jag kallar brist på respekt! Det enda jag har velat är att han ska kunna visa respekt mot mig. Att Pär kan tala sanning, att han kan säga om det hänt någonting med någon annan som jag bör få veta, eller också i hur du står i den relation vi haft.

Jag har försökt säga det här till Pär flera gånger, att det är lika bra att vi slutar ses, eftersom han ändå inte vill något mer. Varje gång har han svarat med orden "men jag tycker ju om dig", vill ju vara med dig, ska vi bara skita i allt som varit? jag är inte kär nu, men dt tar tid för mig. VARJE GÅNG har DU fått mig att vända på det jag tänkt. Från att ha velat sluta ses till att det ändå är värt att ge det en chans!! Fucking ASHOLE! jag kan inte säga annat. Jävla player. Jag trodde faktiskt bättre om dig Pär, för du har hela tiden bevisat mottsatsen, hela tiden fortfarande sträckt ut en hand. Velat sova med mig, velat vara nära mig. Men vet ni vad det läskiga är? att du tror så jävla bra om sig själv, att du hela tiden kan fortsätta på samma sätt...


Jag har varit för snäll. jag skyller inte på honoim utan på mig själv. Hur faan jag kunde låta mig själv uttnyttjas så förjävligt, så till max. Svaret är enkelt. För att jag har varit kär, sett våra fina stunder. Sett hans underbara egenskaper som jag bara vill ha mer av. Detta samtidigt som han hela tiden sträckt ut en hand, fått mig att hoppas lite. Mina kompisar sa det från dag ett. You will fall so hard baby! Det var precis vad jag gjorde. Jag lyssnade inte på er. Eller jo, jag försökte. Men hade hela tiden hoppet kvar - kanske, kanske, kanske. Hoppet är ju det sista som lämnar en.


Igår lämnade hoppet mig. Detta resulterade i en förstörd Frida, en som var helt hysterisk. Det var lääänge, läänge sen jag grät som jag gjorde igår. Jag har gråtit mycket (även den senaste tiden), men igår grät jag hysteriskt. Jag blev livrädd för mig själv. Jag har inte gråtit på detta sätt sedan min anorexiperiod. Jag somnade helt uttmattad ganska tidigt igår kväll. Och det första jag vet att jag ska göra då jag kliver upp är att jag ska TA MIG TILL JOBBET, STÅ I RECEPTIONEN OCH LEEEE, när man helst av allt vill dra täcket över huvudet.