life must go on
Idag har jag spenderat dagen i min gruppbehandling på SCÄ (för er som inte vet det står SCÄ för Stockholms Centrum för Ätstörningar). Jag har ju mycket förflutet där. Kanske tar jag mig en vacker dag ork att berätta om mitt liv som anorektiker och ätstörd. Det var en bra många år sen, men se, fortfarande dröjer sig dem små spökena kvar i ens tankar och minne. Som min behandlare Birgitta sa det: "du har grävt ett dike, när du går längs med den på ovansidan har du lättare att ta ett felsteg och ramla ned, än dem som endast går på plan mark". Så sant!
Idag träffade jag helt enkelt min Lunchgrupp som det kallas. Vi samlades klockan 10 och hade en teori del med vår dietist. Vid halv tolv gick vi iväg till en restaurang vid mariatorget och åt Lunch ihop, sedan samlades vi igen och hade lite avslutande samtal, 4ggr totalt. Jag har hört alla saker som vi pratar om minst en miljon gånger. Ändå är det alltid en liten lampa som tänds när man får höra allting igen.... Man kan faktiskt inte prata för mycket om det. Och jag som faktiskt inte fick någon direkt behandling mot min anorexi då jag var sjuk... Birgitta har den här gången därför gjort klart för mig att vi ska behandla och gå igenom allting en gång för alla. Jag ska bli fri från mina tankar. Förstå att ha varit fast i sina tankar i sju år, sju jävliska år... Idag handlar dock inte min problematik om samma sak längre, och jag såg till att ta tag i det innan det gick för långt. Känner mig så duktig som verkligen kunde se mina egna varningssignaler i början på sommaren =)
Dagens insikt:
- Hjärnan består av 50% fett och kan ENDAST få sin energi ifrån kolhydrater. Inte undra på att kolhydratfattiga dieter gör att man får svårt att agera som en normal människa.
Förutom det här - vad händer då i Fridas liv?
jo, jag kom hem från jobbet cirka halv tio, gjorde en kopp te och mackor. Har känt mig otroligt stark idag. Gå inte att direkt beskriva den känslan, men mäktig är den. Mycket har hänt vad gällande min kärlek och mig sen sist jag skrev. Vet inte längre vad jag känner och tycker för han har gjort mig så grymt jävla besviken och sårad. För hänsyn till honom tänker jag inte gå in på detaljer, även fast jag har all rätt att skriva exakt hur jag känner eftersom det är jag som är ledsen. Kan väl dra dem generella grejerna istället:
Är det så grymt jävla svårt att höra av sig? Mitt nummer finns på varenda dator med internet som man kommer åt... nää, istället ska allting tigas ihjäl så att man ska få hinna tänka på allt mellan himmel och jord innan man får reda på hur saker faktiskt ligger till.
Är det så viktigt att ge en annan människa falska förhoppningar som man på fyllan sedan förstärker, ja till och med besannar, - följt av att rå-dissa personen de kommande dagarna?
Näää, nu måste jag skriva om det innan jag spricker:
Idag träffade jag helt enkelt min Lunchgrupp som det kallas. Vi samlades klockan 10 och hade en teori del med vår dietist. Vid halv tolv gick vi iväg till en restaurang vid mariatorget och åt Lunch ihop, sedan samlades vi igen och hade lite avslutande samtal, 4ggr totalt. Jag har hört alla saker som vi pratar om minst en miljon gånger. Ändå är det alltid en liten lampa som tänds när man får höra allting igen.... Man kan faktiskt inte prata för mycket om det. Och jag som faktiskt inte fick någon direkt behandling mot min anorexi då jag var sjuk... Birgitta har den här gången därför gjort klart för mig att vi ska behandla och gå igenom allting en gång för alla. Jag ska bli fri från mina tankar. Förstå att ha varit fast i sina tankar i sju år, sju jävliska år... Idag handlar dock inte min problematik om samma sak längre, och jag såg till att ta tag i det innan det gick för långt. Känner mig så duktig som verkligen kunde se mina egna varningssignaler i början på sommaren =)
Dagens insikt:
- Hjärnan består av 50% fett och kan ENDAST få sin energi ifrån kolhydrater. Inte undra på att kolhydratfattiga dieter gör att man får svårt att agera som en normal människa.
Förutom det här - vad händer då i Fridas liv?
jo, jag kom hem från jobbet cirka halv tio, gjorde en kopp te och mackor. Har känt mig otroligt stark idag. Gå inte att direkt beskriva den känslan, men mäktig är den. Mycket har hänt vad gällande min kärlek och mig sen sist jag skrev. Vet inte längre vad jag känner och tycker för han har gjort mig så grymt jävla besviken och sårad. För hänsyn till honom tänker jag inte gå in på detaljer, även fast jag har all rätt att skriva exakt hur jag känner eftersom det är jag som är ledsen. Kan väl dra dem generella grejerna istället:
Är det så grymt jävla svårt att höra av sig? Mitt nummer finns på varenda dator med internet som man kommer åt... nää, istället ska allting tigas ihjäl så att man ska få hinna tänka på allt mellan himmel och jord innan man får reda på hur saker faktiskt ligger till.
Är det så viktigt att ge en annan människa falska förhoppningar som man på fyllan sedan förstärker, ja till och med besannar, - följt av att rå-dissa personen de kommande dagarna?
Näää, nu måste jag skriva om det innan jag spricker:
Du vet väl om att du har lekt otroligt mycket med mina känslor? I onsdags öppnade jag upp mig totalt för dig, berättade mina innersta tankar och känslor. Sen ringer du på fredag natt och frågar om vi kan sova ihop och att jag kan börja kalla din & min relation för att "vi e tillsammans", och sen SKITER du i att höra av dig.
Just nice eller vad tycker ni? att göra så mot en person som är så upp över öronen förälskad... Jag är faan bättre värd än så!!
Kvällens citat följer:"Vänner är en källa till glädje.... Utan vänner blir till och med roliga saker tråkiga"
Kommentarer
Trackback
