FitnessFrida

Hade nog ett utav mitt livs jobbigaste samtal igår kväll. Efter att ha legat i sängen i två timmar och omvartannat gråtit och pratat med Mysen kände jag att jag bara var tvungen att ringa och prata med Pär. Det är ju så svårt också, att visa sig svag och sårbar inför andra människor, att dela sina innersta tankar och känslor med någon. Men jag tog mig i kragen, var tvungen att ringa för att bara få berätta hur jag tänker och vad som snurrar i mitt huvud. Och det var ju ungefär så som jag hade anat. Jag är kär. Han är inte det. I och för sig sa han till mig redan bland dem första gångerna vi träffades att han har svårt för att bli kär, inte vill/kan springa in i något på direkten.... och jag förstår, till och med förstod redan då vad det var han sa. Ändå ska det kännas så hårt. Jag sa helt enkelt till honom att jag är väldigt kär, men samtidigt rädd för att bli sårad och han för MIN skull skulle tala om var han står och hur han känner.

Sanningen är så hård att höra.

Fast han tycker ju om mig samtidigt (vilket jag förstår, enligt min moster är jag ju världens bästa,
och en tjej som jag känner lite halvt tycker jag är en underbar person och sa här om dagen att jag är en 110:a av 100 möjliga ;)... hehe... lite måste man ju få skoja om det =) Skämt åsido, hur går man vidare? man vill ju spendera tiden som finns med den man tycker om, samtidigt gör man det bara svårare för sig själv.

Han sa igår att han ska höra av sig i eftermiddag, vilket jag såklart hoppas han gör. Jag har ringt mycket, bara föra att få höra hans röst. Skickat sms bara för att visa att jag tänker på honom. Den största frågan som återstår är ju just den: Om jag slutade höra av mig, skulle du sakna mina samtal då? Om jag skulle "försvinna", skulle du sakna mig då? Svaret på dom frågorna är helt enkelt svaret på hur man går vidare.... 

Kan inte låta bli att lägga in några citat från låttexten jag publicerade på min blogg för ett tag sen, den av Sonja Alden. Den är ju så klockren! 

Snälla, gör inte om mitt namn och börja kalla mig för din.
Stjäl inte av min godhet för att fylla upp ditt hål.
Riv inte mina murar, som jag så omsorgsfullt har byggt.
Du får inte andas på min panna, inte få mig falla mer.
Och du får inte ha mig som en dröm, när jag vill va' din verklighet

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.

Som grädde på moset, kom Lolle förbi mig sen. Vi gick till centrum för att köpa en stor påse godis. Och vem tror ni inte att det är som stänger coop då vi passerade förbi där? Jo, Andreas, väktaren på securitas. Snygg som man är, röd runt ögonen  efter tre timmars gråtande.... Kunde inte blivit bättre. Har inte sett människan på typ fyra månader, så ser man ut sådär. Kul!!! Är det inte typiskt att man alltid lyckas träffa dem man minst anar då man har dom sämsta förutsättningarna?! Ödet kanske?

Nu sa jag ner till gymet för att springa mig ordentligt svettig. Jag ska ta med den bästa musiken jag vet. Och ikväll ska jag jobba. Dagen går på.

dagens citat kan jag idag bara ge till Lolle och Mysen, som tack för allt: